Vad gör vi nu då?

Det är många som frågar vad vi gör nu, så vi tänkte att det kanske är lika bra att updatera bloggen lite.
Vi har tagit in på det närmsta hotellet som är öppet och har spenderat helgen med att skruva upp alla durkar (golvet i båten) för att pumpa/torka det sista vattnet, lägga ut allt på tork (alla dynor, mattor, segel, kläder etc), konservera watermaker och så vidare för att begränsa följdskadorna. Vi hittar mer och mer skador ju mer vi rotar, bland annat så vet vi nu varför bogpropellern slutade fungera.


Vi har precis fått iväg en första omgång av pappersarbete och bilder till försäkringsbolaget, Pantaenius, och vi får se vad de bestämmer sig för. Innan vi har ett besked av dem så vet vi inte när vi kommer hem.
Det som är lite oroande är att orkansäsongen kommer närmare och närmare, det är är inget bra ställe att ha en båt på när den väl drar igång. Förra året förstördes nästan alla båtar här, och vart man än tittar så ligger det båtvrak i både vatten och på land. Till och med kustbevakarna som bogserade in oss sade ganska snabbt “gör allt ni kan för att få henne härifrån, hon kommer inte att överleva vintern”. Om försäkringsbolaget väljer att ha henne kvar känns våra insatser till sjöss för att rädda henne ganska meningslösa.

En annan reflektion som slagit oss är hur fantastiskt bra det funkar med sjöräddning! Vi kontaktade JRCC i Göteborg som lämnade över till US Coast Guard i San Juan och när vi kom fram till Sint Maarten höll MRCC Fort-De-France koll på oss och hade fixat fram en bogserbåt. Allt detta helt sömlöst och utan att vi behövde dra historien igen för varje ny kontakt. Tänk då på att detta är statliga myndigheter över landsgränser! Det finns mycket att lära för övriga myndighetsverksamheter…

b0c5540f2cf5_2018-05-26_20-38-23720183067.jpg

Advertisements

Europa?

Europa, jo förvisso vi är ju på en holländsk ö… Men det var ju inte riktigt hit vi skulle…

Vi lämnade Antigua exakt på planerad tid, våra vänner på Indian Summer hade avseglat ett dygn tidigare så att vi skulle vara nära varandra då vi var längst från land (vi går lite fortare).
Allt flöt på som planerat, vi hade en helt perfekt vind och lade oss på 40-50 grader mot vinden. Inga större vågor och bra fart!

Men vad gör vi då här i Karibien igen?
Det hela började mitt i natten ca 400 Nm från Antigua (konstigt att det alltid är på natten saker händer), Tina hade passet och hörde ett obekant ljud, jag vaknade av att autopiloten larmade att den inte kunde hålla kursen. Det händer ibland när man har konstig segelsättning, men med ett rev i storen och ett i genuan borde den klara av det. Sedan började automatlänspumpen gå. Den stängde dock av sig snabbt och jag tänkte inte så mycket på det.

Jag gick upp och tog över styrningen, det gick lite trögt, och sen sa det knaster i hela båten. Jag tror mina exakta ord medans jag sprang ner och rev sönder sängen för att se roderinfästningen var “helvete, rodret sitter löst”. Och mycket riktigt, rodret hängde bara i sitt övre lager. Igen måste man ju faktiskt imponeras lite över Orustbyggen. Vi lyckades styra båten hjälpligt i flera timmar med ett roder som bara hängde i sitt övre lager innan styrstaget gick av, rodret hängde kvar betydligt längre än så.

Vi ändrade genast kurs för att gå med vind och sjö för att sätta så lite press på rodret som möjligt. Samtidigt ringde vi JRCC (flyg och sjöräddningen i Sverige) och meddelade vår status. De bad oss starta vår EPIRB (satellit nödsändare) och meddelade också att vi var inom den amerikanska sjöräddningens område. Straxt efter att vi aktiverat vår nödsändare ringde den amerikanska sjöräddningen upp på satellittelefonen och stämde av situationen. De hade även försökt få tag på ett kontainerfartyg några timmar bort men utan att lyckas. Vi förklarade läget och gjorde upp en plan för hur vi skulle kommunicera att vi övergett båten och gått i livflotten om det skulle behövas och vi inte skulle lyckas ringa tillbaks (satellit telefoner är inte alltid helt lätta att få kontakt med, även om vi nu första gången vi riktigt använt den till annat än email är extremt positivt överraskade).
Vid det här laget så tog vi in ganska mycket vatten. Och kunde se havet rakt genom skrovet runt rodret. Inte så alarmerande, men det fanns även sprickor på längden som hade kunnat sänka oss fort.
Vi packade grab bags, för att kunna hoppa i livflotten. För de som aldrig gjort det (vilket tur nog är de flesta) så är det ett ganska känsloladdat ögonblick. Det ska gå fort, och vi har färdigpackade grab-bags med det nödvändiga: skeppspapper, pass, kommunikationsutrustning, nödraketer, vatten, mat, värmefiltar osv, men vad mer tar man med sig? Vi har ju bott på båten i snart ett år, och samlat på oss många bra minnen…

20180525_1016471990781236.jpg

Man brukar inte se rodret sticka ut där bak…

Vid första dagsljus gjorde jag några försök att dyka ner för att ordna någon typ av provisorisk lagning, men det finns inte mycket att spänna ett löst roder mot under en båt, en båt som dessutom rullar upp och ner med vågorna och gör aktiva försök att slå dig medvetslös. Lite senare samma morgon ringde den amerikanska sjöräddningen tillbaks och meddelade att CMA CGM BRAZIL var på väg mot oss. Ungefär samtidigt ropade deras Ukrainska kapten upp oss på VHF:en. Och här kommer den stora frågan: Överge sin ögonsten och låta henne gå till botten, efter alla timmar som man har spenderat med att göra henne våran, en båt som barnen kallar hem? Eller tacka nej till hjälp och därmed bli lämnade ensamma mitt ute på havet??? Det är klart att vår egen säkerhet går först, men att klättra på en repstege 20 meter från en båt som rör sig och samtidigt slås sönder mot en plåtvägg är inte heller så lockande. Speciellt inte när man har mast…

20180524_1121141488145679.jpg

189 meter hjältar på väg!

Tur nog föreslog kaptenen att han kunde ta oss på släp. En inte helt självklar sak då det innebar att de var tvungna att gå ner från deras vanliga 16 knop till 7 och därmed försena lasten. (Han erbjöd dessutom senare att lyfta hela vår båt med sin kran om vi bara kunde komma på hur vi skulle kunna göra ett sling – Ett inte helt verkligetsförankrat erbjudande för en båt på ca 17 ton utan ha vettiga sling, i höga vågor, men generöst när vi just då tog in mer vatten än vi kunde pumpa ut!)
Vi tackade gladeligen ja till att bli bogserade, inte minst eftersom att det skulle innebära att det fanns någon väldigt nära om allt skulle gå åt skogen.
Men nu till nästa utmaning. Hur närmar man sig ett 189 meter långt containerfartyg på ett vågigt hav utan att slå sönder båten när man har nästan noll styrförmåga och måste komma så nära att de kan kasta sina linor? Svaret är helt enkelt att det gör man inte… Vi hamnade perfekt, och planen var att styra undan med bogpropellern, men precis då orkade den inte mer, vi hade använt den ganska mycket för att över huvudtaget komma i närheten av dem. Sedan kom den första stora vågen och slog oss rakt in i sidan. Skrovet mot deras plåtskrov och masten mot deras containrar. Det enda vi kunde göra för att komma undan var att slå full back, men vi fastnade med ett stag i deras sida och hamnade under den aktre rundningen av deras skrov. Nästa våg skickade ett helt kontainerfartyg rakt ner över vår babords sida. Men vi fick med oss en pilotlina (modell grövre) som vi fäste i allt som vi trodde skulle hålla (knap till vinsch). Så fort han startade propellern small det bara till och linorna var av. Fram igen för ett nytt försök den här gången med fören mot deras skrov och utan att någon våg tog tag i oss och den här gången träffade de oss med sina kastlinor och skickade över en av deras förtöjningslinor. 72mm i diameter enligt kaptenen… Plus skavskydd så klart… Vi har ju inte världens minsta båt,men våra knapar räcker definitivt inte till… så det blev ett par loopar av våra tampar genom deras ögla. Äntligen var vi på väg!

 

Ca 12 timmar senare hade en av tre linor vi använde gått av så jag bad dem stoppa maskin så att vi kunde knyta i nya.
Och här höll det på att gå riktigt åt skogen. I mörkret var det omöjligt att se exakt var deras tamp var, och helt utan styrning så hade vi iochförsig inte kunnat göra mycket.
När bogseringen startade igen så åkte vi baklänges, tampen måste ha fastnat runt kölen och de rester av rodret som fanns kvar! Vi vet nu exakt hur mycket vatten man kan trycka in i ett hål i aktern när man gör 6,5 knop baklänges. Dessutom så stannar inte ett stort fartyg så väldans snabbt och vi ville absolut inte förlora vår ända länk till säkerheten (att kapa en så tjock tamp skulle nog dessutom ta ett tag…) Med vatten över durk, slog vi på alla pumpar vi har och några till. Alla pumpar på båten är nu ombyggda till länspumpar (duschpumpar, watermaker etc…) och alla kylvattenintag till genset och motor suger nu kylvatten inne i båten.

20180525_0137281681535879.jpg

Alla pumpar går! Vi är enormt glada att vi hade med oss en extra lös högkapasitetspump som kan kopplas in direkt på vilket batteri som helst…

Efter mycket kämparglöd och blåsor i händerna lyckades vi dra över en ny förtöjningstamp och fästa i fören.
Väl på väg framåt igen så fortsatte kampen mot vattnet! En sak jag inte riktigt tänkt på tidigare är det här med vattentäta skott som ligger sådär precis en norm över vattenlinjen, var har man vattenlinjen när båten redan är full med vatten? Lägg dessutom till lite skön havsrullning som skickar allt vatten till en sida och helt plötsligt så har man väldigt mycket vatten som flödar in i båten! Precis när vi kände att det började bli ok med vattnet igen går brandlarmet, en av pumparna har börjat brinna… Vi fimpar alla av den sorten och Tina packar om alla grab bags, nu för räddning till fartyg och inte livflotten. De stannade i sittbrunnen resten av vägen…

 

Med lite färre pumpar och massor med vatten så var det bara att hoppas på att motor och genset kunde starta där de stod i djupt vatten så att även de kunde användas som pumpar. Och de startade! Äntligen började det på riktigt kännas som att vi skulle kunna klara båten!

20180525_124221669662641.jpg

Tips från coachen: Använd inte dunkuddar för att täta, det blir mycket dun, överallt!

Här kanske någon undrar varför vi inte bara pluggade igen hålet? Problemet var att det inre lagret och dess plastade stödkrage satt kvar. Vi gick igenom olila scenarion, allt från skiftnyckel till vinkelslip under vattnet men som rodret slog så bestämde vi det allt för riskfyllt så som rodret rörde sig i vågorna. Det enda vi kunde göra var att försöka stoppa vatteninflödet med kläder, kuddar och allt annat vi hittade. Rodret var faktiskt med oss hela vägen, och det var bara de sista 8 timmarna som vi hade kunnat kapa bultarna till rodret och göra oss av med det, men då hade vi redan läget under kontroll och tänkte att det kan vara intressant att se hur det såg ut.

 

När våra hjältar på CMA CGM BRAZIL skulle lämna av oss till en lite mindre bogserbåt straxt utanför hamnen var det huggsexa vem som skulle dra oss in.
Till slut triumfade kustbevakningen och drog in oss med sin rib. Ganska fantastiskt att man kan få bogsering från en bit ute på atlanten rakt in i marinan där man hade förberett lyften, så att vi kunde låta vår kära båt torka magen lite! Dessutom bjöd de på kall öl och bbq!

 

Jag hörde ett rykte någon gång att det aldrig har sjunkit en Najad på haven! Om det var sant så har i alla fall inte vi ändrat på det!

När bogserlinorna sitter bra och det är klart att man kan hålla undan vattnet kommer känslorna. Vi har nog båda gråtit en skvätt, men lite mer saltvatten gör ju ingen större skilnad.
Vi tänker också båda på våra seglarvänner Bobby och Camilla som var tvungna att lämna sin båt till havet när de seglade samma sträcka för några veckor sedan. Vi blev båda väldigt berörda när vi läste vad som hänt, men det är nog inte förens man varit i nästan samma situation som man riktigt förstår vilka känslor och val det handlar om…

Ett enormt stort tack till JRCC, US Coast Guard i San Juan, MRCC Fort de France och sist men inte minst kapten Vitaliy Martynkin och hans fantastiska besättning!

Och vad hände egentligen med rodret? Helt klart körde vi på något, exakt vad kommer vi nog aldrig få veta. Vi dök under båten dagen innan och på morgonen innan vi seglade för att skrapa bort allt som växer på botten. Jag gick då igenom alla offeranoder, skrovgenomföringar och roderfästet. Allt var som det skulle.  Tina hörde ett ljud bara minuter innan vi började ta in vatten. Killarna i den lokala marinan som lyfte båten var genast framme och letade efter märken, och de finns några på rodret som inte kan ha kommit från bogserlinan och deras gissning är Japanska drivande fiskenät med stålvajer. De märks inte speciellt mycket när man kör på dem, och ibland händer inget på en gång, men med varje våg så rycker de i rodret och till slut måste något gå sönder… Och nu när vi har tittat på rodret så finns det klara märken efter något som skavt i skarven mellan skedda och roder.

Nu har vi sovit och ätit! Något det inte blev så mycket av de under de 36 timmarna vi var ute efter att rodret lossnade!

Vi är nu väldigt tacksamma att allt gick så bra! Förutom en enorm värk i kroppen (man märker inte att man gör sig illa eller blir trött när kroppen går på automatik) och en del skador på båten så är vi säkra i hamn! Både vi och Kapalai! Men det vi kanske är mest tacksamma för är att vi i sissta sekund beslutade att barnen nog skulle ha det roligare hos mor och far föräldrar än at spendera 3 veckor på havet!

En annan reflektion, för er som är på väg ut är vad som faktiskt räddade oss och båten.

-Satellit telefon! Det är enormt skönt att kunna prata med någon och inte bara sända ett nödmeddelande.

-Extra pumpar! Vi hade med oss en pump som klarade 16000l/timme med en rulle slang av brandslangstyp med lång sladd och krokodilklämmor så att man kan koppla på den på de batterier som lever! (det mesta av vårt elsystem har nu varit under vatten) Det kan ha varit den som räddade båten!

-Energiförsörjning! Pumparna drar MYCKET ström! Vi körde vår Panda (diesel genset) ofta när vi pumpade som mest.

-EPIRB! Låt er inte luras av de billigare PLB:erna. När man är 200Nm ut eller längre så vill man fortfarande att sjöräddningen kan hålla koll på en. Och det tar tid att ta sig in!

En lite intressant kuriosa är att den lokala kustbevakningen gjorde en kontroll av båten innan de ens lät oss lyfta den. De var mest intresserade av flytvästar och nödraketer (de kollade datum och typgodkänande på varje individuel pjäs), en ganska förlegad checklista…

Mot Azorerna!

Då var det dax! Efter 2 dagars prepp med ett sista dyk imorse för att skrapa bort alla havstulpaner är vi nu tillräckligt klara för avfärd!

IMG-20180522-WA0000.jpg

IMG-20180522-WA0001.jpgMål Azorerna ca 2300 nm bort vilket bör ta oss 17-20 dagar om inte Sargassohavets stiltjebälte breder ut sig för mycket. Första 5 dagarna går vi nordlig/ NNE kurs sen blir det stiltje och vi får starta motorn i några dagar innan vi får lite vind igen i höjd med Bermuda där vi svänger höger mot Azorerna.

Ombord är bara vi två. Vår ständiga gast Patriks säng är fylld med mat för att vi inte ska sakna honom för mycket. Barnen är hos farmor, Hugo med armen i gips ytterligare en vecka. Båten känns stor och lite tom trots att vi har bunkrat för 4 personer i en månad…

Vi har 530 liter diesel, 350 liter vatten i tank och 100 liter på flaska och dunk. Watermakern funkar just nu även om den låter som en gräsklippare.. Resan tillbaka till Europa bjuder inte på lika sköna vindar som vägen hit så det blir nog färre grillningar på akterdäck och inget fiske under första veckan. Men i frysen ligger flanksteken och annat och väntar på stiltjebältet. Ikväll blir det pizza från Pirates Pizza som öppnade 4 timmar innan öppningsdags för att baka pizzor till oss. Bra service!

Vi kommer uppdatera bloggen kapalai.se under överfarten via satellittelefonen och radio. Vi har turen att få hjälp med väder av Anna på SMHI vilket vi är väldigt tacksamma för!

Nu kör vi!