Vad gör vi nu då?

Det är många som frågar vad vi gör nu, så vi tänkte att det kanske är lika bra att updatera bloggen lite.
Vi har tagit in på det närmsta hotellet som är öppet och har spenderat helgen med att skruva upp alla durkar (golvet i båten) för att pumpa/torka det sista vattnet, lägga ut allt på tork (alla dynor, mattor, segel, kläder etc), konservera watermaker och så vidare för att begränsa följdskadorna. Vi hittar mer och mer skador ju mer vi rotar, bland annat så vet vi nu varför bogpropellern slutade fungera.


Vi har precis fått iväg en första omgång av pappersarbete och bilder till försäkringsbolaget, Pantaenius, och vi får se vad de bestämmer sig för. Innan vi har ett besked av dem så vet vi inte när vi kommer hem.
Det som är lite oroande är att orkansäsongen kommer närmare och närmare, det är är inget bra ställe att ha en båt på när den väl drar igång. Förra året förstördes nästan alla båtar här, och vart man än tittar så ligger det båtvrak i både vatten och på land. Till och med kustbevakarna som bogserade in oss sade ganska snabbt “gör allt ni kan för att få henne härifrån, hon kommer inte att överleva vintern”. Om försäkringsbolaget väljer att ha henne kvar känns våra insatser till sjöss för att rädda henne ganska meningslösa.

En annan reflektion som slagit oss är hur fantastiskt bra det funkar med sjöräddning! Vi kontaktade JRCC i Göteborg som lämnade över till US Coast Guard i San Juan och när vi kom fram till Sint Maarten höll MRCC Fort-De-France koll på oss och hade fixat fram en bogserbåt. Allt detta helt sömlöst och utan att vi behövde dra historien igen för varje ny kontakt. Tänk då på att detta är statliga myndigheter över landsgränser! Det finns mycket att lära för övriga myndighetsverksamheter…

b0c5540f2cf5_2018-05-26_20-38-23720183067.jpg

Advertisements

Europa?

Europa, jo förvisso vi är ju på en holländsk ö… Men det var ju inte riktigt hit vi skulle…

Vi lämnade Antigua exakt på planerad tid, våra vänner på Indian Summer hade avseglat ett dygn tidigare så att vi skulle vara nära varandra då vi var längst från land (vi går lite fortare).
Allt flöt på som planerat, vi hade en helt perfekt vind och lade oss på 40-50 grader mot vinden. Inga större vågor och bra fart!

Men vad gör vi då här i Karibien igen?
Det hela började mitt i natten ca 400 Nm från Antigua (konstigt att det alltid är på natten saker händer), Tina hade passet och hörde ett obekant ljud, jag vaknade av att autopiloten larmade att den inte kunde hålla kursen. Det händer ibland när man har konstig segelsättning, men med ett rev i storen och ett i genuan borde den klara av det. Sedan började automatlänspumpen gå. Den stängde dock av sig snabbt och jag tänkte inte så mycket på det.

Jag gick upp och tog över styrningen, det gick lite trögt, och sen sa det knaster i hela båten. Jag tror mina exakta ord medans jag sprang ner och rev sönder sängen för att se roderinfästningen var “helvete, rodret sitter löst”. Och mycket riktigt, rodret hängde bara i sitt övre lager. Igen måste man ju faktiskt imponeras lite över Orustbyggen. Vi lyckades styra båten hjälpligt i flera timmar med ett roder som bara hängde i sitt övre lager innan styrstaget gick av, rodret hängde kvar betydligt längre än så.

Vi ändrade genast kurs för att gå med vind och sjö för att sätta så lite press på rodret som möjligt. Samtidigt ringde vi JRCC (flyg och sjöräddningen i Sverige) och meddelade vår status. De bad oss starta vår EPIRB (satellit nödsändare) och meddelade också att vi var inom den amerikanska sjöräddningens område. Straxt efter att vi aktiverat vår nödsändare ringde den amerikanska sjöräddningen upp på satellittelefonen och stämde av situationen. De hade även försökt få tag på ett kontainerfartyg några timmar bort men utan att lyckas. Vi förklarade läget och gjorde upp en plan för hur vi skulle kommunicera att vi övergett båten och gått i livflotten om det skulle behövas och vi inte skulle lyckas ringa tillbaks (satellit telefoner är inte alltid helt lätta att få kontakt med, även om vi nu första gången vi riktigt använt den till annat än email är extremt positivt överraskade).
Vid det här laget så tog vi in ganska mycket vatten. Och kunde se havet rakt genom skrovet runt rodret. Inte så alarmerande, men det fanns även sprickor på längden som hade kunnat sänka oss fort.
Vi packade grab bags, för att kunna hoppa i livflotten. För de som aldrig gjort det (vilket tur nog är de flesta) så är det ett ganska känsloladdat ögonblick. Det ska gå fort, och vi har färdigpackade grab-bags med det nödvändiga: skeppspapper, pass, kommunikationsutrustning, nödraketer, vatten, mat, värmefiltar osv, men vad mer tar man med sig? Vi har ju bott på båten i snart ett år, och samlat på oss många bra minnen…

20180525_1016471990781236.jpg

Man brukar inte se rodret sticka ut där bak…

Vid första dagsljus gjorde jag några försök att dyka ner för att ordna någon typ av provisorisk lagning, men det finns inte mycket att spänna ett löst roder mot under en båt, en båt som dessutom rullar upp och ner med vågorna och gör aktiva försök att slå dig medvetslös. Lite senare samma morgon ringde den amerikanska sjöräddningen tillbaks och meddelade att CMA CGM BRAZIL var på väg mot oss. Ungefär samtidigt ropade deras Ukrainska kapten upp oss på VHF:en. Och här kommer den stora frågan: Överge sin ögonsten och låta henne gå till botten, efter alla timmar som man har spenderat med att göra henne våran, en båt som barnen kallar hem? Eller tacka nej till hjälp och därmed bli lämnade ensamma mitt ute på havet??? Det är klart att vår egen säkerhet går först, men att klättra på en repstege 20 meter från en båt som rör sig och samtidigt slås sönder mot en plåtvägg är inte heller så lockande. Speciellt inte när man har mast…

20180524_1121141488145679.jpg

189 meter hjältar på väg!

Tur nog föreslog kaptenen att han kunde ta oss på släp. En inte helt självklar sak då det innebar att de var tvungna att gå ner från deras vanliga 16 knop till 7 och därmed försena lasten. (Han erbjöd dessutom senare att lyfta hela vår båt med sin kran om vi bara kunde komma på hur vi skulle kunna göra ett sling – Ett inte helt verkligetsförankrat erbjudande för en båt på ca 17 ton utan ha vettiga sling, i höga vågor, men generöst när vi just då tog in mer vatten än vi kunde pumpa ut!)
Vi tackade gladeligen ja till att bli bogserade, inte minst eftersom att det skulle innebära att det fanns någon väldigt nära om allt skulle gå åt skogen.
Men nu till nästa utmaning. Hur närmar man sig ett 189 meter långt containerfartyg på ett vågigt hav utan att slå sönder båten när man har nästan noll styrförmåga och måste komma så nära att de kan kasta sina linor? Svaret är helt enkelt att det gör man inte… Vi hamnade perfekt, och planen var att styra undan med bogpropellern, men precis då orkade den inte mer, vi hade använt den ganska mycket för att över huvudtaget komma i närheten av dem. Sedan kom den första stora vågen och slog oss rakt in i sidan. Skrovet mot deras plåtskrov och masten mot deras containrar. Det enda vi kunde göra för att komma undan var att slå full back, men vi fastnade med ett stag i deras sida och hamnade under den aktre rundningen av deras skrov. Nästa våg skickade ett helt kontainerfartyg rakt ner över vår babords sida. Men vi fick med oss en pilotlina (modell grövre) som vi fäste i allt som vi trodde skulle hålla (knap till vinsch). Så fort han startade propellern small det bara till och linorna var av. Fram igen för ett nytt försök den här gången med fören mot deras skrov och utan att någon våg tog tag i oss och den här gången träffade de oss med sina kastlinor och skickade över en av deras förtöjningslinor. 72mm i diameter enligt kaptenen… Plus skavskydd så klart… Vi har ju inte världens minsta båt,men våra knapar räcker definitivt inte till… så det blev ett par loopar av våra tampar genom deras ögla. Äntligen var vi på väg!

 

Ca 12 timmar senare hade en av tre linor vi använde gått av så jag bad dem stoppa maskin så att vi kunde knyta i nya.
Och här höll det på att gå riktigt åt skogen. I mörkret var det omöjligt att se exakt var deras tamp var, och helt utan styrning så hade vi iochförsig inte kunnat göra mycket.
När bogseringen startade igen så åkte vi baklänges, tampen måste ha fastnat runt kölen och de rester av rodret som fanns kvar! Vi vet nu exakt hur mycket vatten man kan trycka in i ett hål i aktern när man gör 6,5 knop baklänges. Dessutom så stannar inte ett stort fartyg så väldans snabbt och vi ville absolut inte förlora vår ända länk till säkerheten (att kapa en så tjock tamp skulle nog dessutom ta ett tag…) Med vatten över durk, slog vi på alla pumpar vi har och några till. Alla pumpar på båten är nu ombyggda till länspumpar (duschpumpar, watermaker etc…) och alla kylvattenintag till genset och motor suger nu kylvatten inne i båten.

20180525_0137281681535879.jpg

Alla pumpar går! Vi är enormt glada att vi hade med oss en extra lös högkapasitetspump som kan kopplas in direkt på vilket batteri som helst…

Efter mycket kämparglöd och blåsor i händerna lyckades vi dra över en ny förtöjningstamp och fästa i fören.
Väl på väg framåt igen så fortsatte kampen mot vattnet! En sak jag inte riktigt tänkt på tidigare är det här med vattentäta skott som ligger sådär precis en norm över vattenlinjen, var har man vattenlinjen när båten redan är full med vatten? Lägg dessutom till lite skön havsrullning som skickar allt vatten till en sida och helt plötsligt så har man väldigt mycket vatten som flödar in i båten! Precis när vi kände att det började bli ok med vattnet igen går brandlarmet, en av pumparna har börjat brinna… Vi fimpar alla av den sorten och Tina packar om alla grab bags, nu för räddning till fartyg och inte livflotten. De stannade i sittbrunnen resten av vägen…

 

Med lite färre pumpar och massor med vatten så var det bara att hoppas på att motor och genset kunde starta där de stod i djupt vatten så att även de kunde användas som pumpar. Och de startade! Äntligen började det på riktigt kännas som att vi skulle kunna klara båten!

20180525_124221669662641.jpg

Tips från coachen: Använd inte dunkuddar för att täta, det blir mycket dun, överallt!

Här kanske någon undrar varför vi inte bara pluggade igen hålet? Problemet var att det inre lagret och dess plastade stödkrage satt kvar. Vi gick igenom olila scenarion, allt från skiftnyckel till vinkelslip under vattnet men som rodret slog så bestämde vi det allt för riskfyllt så som rodret rörde sig i vågorna. Det enda vi kunde göra var att försöka stoppa vatteninflödet med kläder, kuddar och allt annat vi hittade. Rodret var faktiskt med oss hela vägen, och det var bara de sista 8 timmarna som vi hade kunnat kapa bultarna till rodret och göra oss av med det, men då hade vi redan läget under kontroll och tänkte att det kan vara intressant att se hur det såg ut.

 

När våra hjältar på CMA CGM BRAZIL skulle lämna av oss till en lite mindre bogserbåt straxt utanför hamnen var det huggsexa vem som skulle dra oss in.
Till slut triumfade kustbevakningen och drog in oss med sin rib. Ganska fantastiskt att man kan få bogsering från en bit ute på atlanten rakt in i marinan där man hade förberett lyften, så att vi kunde låta vår kära båt torka magen lite! Dessutom bjöd de på kall öl och bbq!

 

Jag hörde ett rykte någon gång att det aldrig har sjunkit en Najad på haven! Om det var sant så har i alla fall inte vi ändrat på det!

När bogserlinorna sitter bra och det är klart att man kan hålla undan vattnet kommer känslorna. Vi har nog båda gråtit en skvätt, men lite mer saltvatten gör ju ingen större skilnad.
Vi tänker också båda på våra seglarvänner Bobby och Camilla som var tvungna att lämna sin båt till havet när de seglade samma sträcka för några veckor sedan. Vi blev båda väldigt berörda när vi läste vad som hänt, men det är nog inte förens man varit i nästan samma situation som man riktigt förstår vilka känslor och val det handlar om…

Ett enormt stort tack till JRCC, US Coast Guard i San Juan, MRCC Fort de France och sist men inte minst kapten Vitaliy Martynkin och hans fantastiska besättning!

Och vad hände egentligen med rodret? Helt klart körde vi på något, exakt vad kommer vi nog aldrig få veta. Vi dök under båten dagen innan och på morgonen innan vi seglade för att skrapa bort allt som växer på botten. Jag gick då igenom alla offeranoder, skrovgenomföringar och roderfästet. Allt var som det skulle.  Tina hörde ett ljud bara minuter innan vi började ta in vatten. Killarna i den lokala marinan som lyfte båten var genast framme och letade efter märken, och de finns några på rodret som inte kan ha kommit från bogserlinan och deras gissning är Japanska drivande fiskenät med stålvajer. De märks inte speciellt mycket när man kör på dem, och ibland händer inget på en gång, men med varje våg så rycker de i rodret och till slut måste något gå sönder… Och nu när vi har tittat på rodret så finns det klara märken efter något som skavt i skarven mellan skedda och roder.

Nu har vi sovit och ätit! Något det inte blev så mycket av de under de 36 timmarna vi var ute efter att rodret lossnade!

Vi är nu väldigt tacksamma att allt gick så bra! Förutom en enorm värk i kroppen (man märker inte att man gör sig illa eller blir trött när kroppen går på automatik) och en del skador på båten så är vi säkra i hamn! Både vi och Kapalai! Men det vi kanske är mest tacksamma för är att vi i sissta sekund beslutade att barnen nog skulle ha det roligare hos mor och far föräldrar än at spendera 3 veckor på havet!

En annan reflektion, för er som är på väg ut är vad som faktiskt räddade oss och båten.

-Satellit telefon! Det är enormt skönt att kunna prata med någon och inte bara sända ett nödmeddelande.

-Extra pumpar! Vi hade med oss en pump som klarade 16000l/timme med en rulle slang av brandslangstyp med lång sladd och krokodilklämmor så att man kan koppla på den på de batterier som lever! (det mesta av vårt elsystem har nu varit under vatten) Det kan ha varit den som räddade båten!

-Energiförsörjning! Pumparna drar MYCKET ström! Vi körde vår Panda (diesel genset) ofta när vi pumpade som mest.

-EPIRB! Låt er inte luras av de billigare PLB:erna. När man är 200Nm ut eller längre så vill man fortfarande att sjöräddningen kan hålla koll på en. Och det tar tid att ta sig in!

En lite intressant kuriosa är att den lokala kustbevakningen gjorde en kontroll av båten innan de ens lät oss lyfta den. De var mest intresserade av flytvästar och nödraketer (de kollade datum och typgodkänande på varje individuel pjäs), en ganska förlegad checklista…

Mot Azorerna!

Då var det dax! Efter 2 dagars prepp med ett sista dyk imorse för att skrapa bort alla havstulpaner är vi nu tillräckligt klara för avfärd!

IMG-20180522-WA0000.jpg

IMG-20180522-WA0001.jpgMål Azorerna ca 2300 nm bort vilket bör ta oss 17-20 dagar om inte Sargassohavets stiltjebälte breder ut sig för mycket. Första 5 dagarna går vi nordlig/ NNE kurs sen blir det stiltje och vi får starta motorn i några dagar innan vi får lite vind igen i höjd med Bermuda där vi svänger höger mot Azorerna.

Ombord är bara vi två. Vår ständiga gast Patriks säng är fylld med mat för att vi inte ska sakna honom för mycket. Barnen är hos farmor, Hugo med armen i gips ytterligare en vecka. Båten känns stor och lite tom trots att vi har bunkrat för 4 personer i en månad…

Vi har 530 liter diesel, 350 liter vatten i tank och 100 liter på flaska och dunk. Watermakern funkar just nu även om den låter som en gräsklippare.. Resan tillbaka till Europa bjuder inte på lika sköna vindar som vägen hit så det blir nog färre grillningar på akterdäck och inget fiske under första veckan. Men i frysen ligger flanksteken och annat och väntar på stiltjebältet. Ikväll blir det pizza från Pirates Pizza som öppnade 4 timmar innan öppningsdags för att baka pizzor till oss. Bra service!

Vi kommer uppdatera bloggen kapalai.se under överfarten via satellittelefonen och radio. Vi har turen att få hjälp med väder av Anna på SMHI vilket vi är väldigt tacksamma för!

Nu kör vi!

Födelsedagskalas!

En riktigt glad 5-åring fick fira sin födelsedag tillsammans med mormor, morfar, rockor, sköldpaddor och hajar!
Vi lyckades dock leta upp en plats som mobiloperatörerna glömde, men nu har vi fått alla hälsningar!

Paradis och förödelse!

Nu var det ett tag sedan det skrevs något på blogen! Och under tiden så har vi hunnit med fantastiska turkosa vatten som man inte kan tro att de finns om man inte har sett dem, sköldpaddor i massor, vi har hängt med de rika på deras egna öar, legat helt ensamma bakom små paradisöar, vi har badat och snorklat i massor, haft kusiner på besök, kokat egna humrar, kitesurfat och som vanligt i långseglar kretsar både skaffat nya vänner för livet och vinkat av några av våra bästa vänner som har seglat åt ett annat håll.
Allt det här kommer inte gå att sammanfatta i ett inlägg, så jag ska försöka skriva flera, och för att riktigt förvirra tänkte jag börja i fel ände med vårt senaste stopp medans det fortfarande är färskt i minnet!
Dominica!
Efter ett par överväganden och lite kontakter med andra seglare som varit där så beslöt vi oss för att gå in till Portsmouth på Dominica. Vi anlände precis som Columbus på en söndag (därav namnet Dominica från Domingo – Söndag på Spanska). Vår Imray guide säger att man inte kan lämna båten utan att hyra in någon som vaktar den om man ska gå i land då det är näst intill säkert att man får saker stulna. Dessutom så varnade flera 20180311_181736seglare för allt bråte som blåst ner i vattnet under den senaste orkanen. Så det var med ett visst mått av försiktighet och skepsis som vi styrde in i viken. På AIS’en så kunde vi se att det låg två andra svenska båtar där, så vi avböjde vänligt hjälpen från den “boat boy” som kom ut och mötte oss för att ta en en sväng förbi den av de svenska båtarna som vi har träffat en del tidigare. En snabb konversation senare så hade vi förklaringen på varför de hade AIS’en på; två kvällar tidigare så hade det varit grillafton på ön och långt efter mörkrets inbrott så hade den andra svenska båten (Walkabout) haft lite svårt att hitta sin båt trots att de lämnat den med ankar lanterna och däcksbelysning på… Efter att ha åkt runt ett par varv där de trodde att de lämnat den så såg det något långt ute i mörkret som hade lite “konstig lanternföring” och satte fart ut i mörkret. De hittade den 3Nm i riktning mot Mexico fortfarande fint förtöjd i bojen… AIS kan vara en bra metod att hitta även sin egen båt… Vi bestämde oss snabbt för att tacka nej till en boj och kasta i vårt ankare!
Vi tog jollen bort till en stor betongpir för att ta oss till immigrations och tull, lite svårt att hitta då även de håller till i ett hus utan tak coh dessutom utan någon som helst skylt, antagligen har de också flyttat till ett hus som, förvisso utan tak, fortfarande står upp. Det trevligaste besöket hos immigrations på den här resan och enormt hjälpsamma mäniskor som visade vägen! Och det var här vi började ana att det här skulle bli ett bra besök!

DSC_2452

Alexis vår “boat boy”

På väg tillbaks så stötte vi på “vår boat boy” (Alexis) igen som ville sälja på oss en guidad tur runt ön dagen efter och vi tackade ja, kanske lite för snabbt började vi fundera på efteråt med all erfarenhet av människor som bara ser oss seglare som dollartecken som vi stött på under vår segling, men vi ville ju ändå ta oss runt på ön.
Vi blev upplockade klockan 8 vid båten för transport till en minibuss tillsammans med ett franskt par. Överallt ligger det hus, bilar, båtar och allt annat man kan tänka sig i en salig röra. Men över allt ser man också den otroliga glöden hos folket som bygger upp allt igen, och den här gången lite bättre! Det finns en väldigt stolthet som lyser igenom i allt de gör, från hur de pratar om sitt land till hur hjälpsamma de är. Och trots att den nästan icke existerande turismen är deras absolut viktigaste inkomstkälla så kände vi inte en enda gång att någon försökte lura oss. En otrolig värme, glädje och stolthet!


För att riktigt förstå hur imponerande det här är, så får vi backa tillbaks ett par år. 2015 drog stormen Erica in över ön. Det blev aldrig så starka vindar, men de fick nästan en halvmeter regn på 6 timmar vilket spolade bort nästan alla broar på ön. Och sedan kom Irma förra året, en liten varning vad nästa orkan skulle vara. Maria drog in över ön mitt i natten med vindar på över 250 km/h och tog med sig allt i sin väg. Runt 80% av alla byggnader skadades och all el och kommunikation slogs ut. Exakt hur många som omkom är lite svårt att få ett svar på, man pratar inte om det. Något som det däremot pratas mycket om är att det efter orkanen inte fanns ett enda grönt löv kvar i skogen! Och just det, är nu ca ett halvår senare det befolkningen får en viss nedstämd blick när de pratar om, att det kommer att ta upp till 30 år innan regnskogen ser ut som den gjorde. Att många mäniskor samt polisen och tullen fortfarande inte har tak över huvudet och att man fortfarande inte har lyckats återställa all el och telefoni verkar vara ett mindre bekymmer. Vi tittar med våra ögon och ser en av de grönaste skogar vi någonsin sett, visst ser det ut som plockepinn på sina ställen, men naturen har en imponerande förmåga att återhämta sig! Alla vi pratade med hade varit hemma under orkanen, de flesta inne på toaletterna som är det rummet som har mest betongväggar. Och kanske det är just det. Att hålla i en toalettdörr i 8 timmar medan man undrar om man själv och de man känner ska överleva, det kanske är just det som får dessa mäniskor att faktiskt vara så nöjda med livet som det är! Inte något självklart utan ett privilegium, med eller utan tak!

20180312_155550

Vattenkraftsrör i trä!

Alla dessa katastrofer har så klart en baksida… Kina är här och bygger broar och vägar, och man hymlar inte en sekund med att det är för att Domenica ska rösta med Kina i FN för deras One China policy. 60-70% av elproduktionen görs med olja från Venzuela… Men även här, i alla fall avseende beroendet av Venzuela så jobbar man på det! 2020 är målet att man ska vara helt självförsörjande av energi från vatten och framför allt geotermisk produktion. Man räknar dessutom med att kunna sälja el till grannländerna. Ett helt gäng från Island är redan här och bygger. De har ju gjort det förr!
Nåja, tillbaks till bussturen. Vi slingrade oss runt ön med en väldigt trevlig guide som berättade stolt om allt vi passerade och frågade om… Och grönskan och dofterna är magiska! Mycket av gräset här är citrongräs (det man använder i asiatisk matlagning) så doften av nyklippt gräs är bara helt fantastisk! Efter ett tag så var det dax att bege oss upp i bergen för att besöka deras största vattenfall (som kallas Mamma – Pappan är ju mindre, precis som i verkligheten förklarade vår guide glatt) och halvvägs upp i backen så stannade vi för att kolla på utsikten. Något av ett misstag visade det sig när vi återvände till minibussen som nog var lika sugen på att bada i kallt klart vatten som vi och hade kokat och sprängt kylaren.


Vi rullade ner för berget en bit och vår guide började stoppa alla passerande bilar för att se om någon kunde hjälpa till. Efter ett tag blev det napp när en annan minibuss passerade, så vi lastade över oss till en ny buss och därmed en ny guide! Faktiskt ännu lite bättre än den första!
Väl framme vid vattenfallet så bestämde vi oss för att ta oss över stenar och stockar till det som såg ut som en perfekt pool för att bada. Det var lite knepigt att klättra dit, men vilket fantastiskt ställe!!! Ett stort vattenfall med en perfekt naturlig pool mitt i regnskogen och helt för oss själva!!! (Det franska paret vände där stigen tog slut…)

 

20180312_104415

Roseau, Dominicas huvudstad

Efter vattenfallen passerade vi vår trasiga buss igen som nu hade lyckats få dit en kompis med en domkraft och en ny minibuss, så dax att byta buss och guide igen! Den här gången till en man i den unga åldern av 62 (de blir väldigt gamla på den här ön, rekordet ligger på 128 år och att bli hundra är inget man tycker är speciellt imponerande… Kan ju få en att fundera på vår egen livsstil…). Hursom helst, ännu en gång en ännu bättre guide, som inte helt oväntat bode granne med vår boat boy som fixat hela turen. Nu fick vi lite mer “äkta” historier om hur de ser på britterna som koloniserade ön och sedan lämnade utan att ha byggt någon som helst infrastruktur… Det sista stoppet för dagen var en grotta med ett vattenfall längst in. Igen, ett helt magiskt ställe, där vi kunde simma in i kristallklart sötvatten och dusha i vattenfallet utan att se en enda turist!


Vi somnade ganska ovaggade den kvällen! Men bestämde oss ändå att göra en liten utflykt dagen efter, en liten tur in på Indian River där delar av Pirates of the Carribean har spelats in. Namnet kommer av att de lokala indianerna bodde längs floden, Fransmännen behandlade dem som slavar och de spelade därför en ganska stor roll när britterna slogs om ön då de ville göra allt för att bli av med fransmännen!


Dominica, dess natur och befolkning kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan!

Vi fick sedan en helt fantastisk segling till Guadeloupe där vi ligger nu, men mer om det senare!

God Jul! Lite bilder och det här med hur farligt båtlivet egentligen är!

Eftersom att jag tydligen skrev i det senaste blogginlägget att det skulle komma lite bilder så fort vi hade nyktrat till så har min ömma moder hört av sig ett antal gånger och undrat lite över våra alkoholvanor… Riktigt så illa är det inte, vi har bara haft en del att fixa med, myst och lekt en massa med barnen och haft lite dåligt med internet.

Nu firar vi i alla fall jul på släktens balkong, vi är lite fast här, mer om det senare. Vi började dagen med en skinkmacka, lite bad och snorkling, tomtegröt och nu har vi julstökat så att vi ska kunna få en nästan svensk julmiddag så fort Kalle är klart på TV’n!

Och så var det det här med farorna med båtlivet! Vi gav oss ut en dag för att få segla lite med alla kusinerna, faster, Anders och Farfar och Marielouise. Vi lade oss på svaj i en fantastisk liten vik dit alla dykbåtarna verkade gå. Medans vi gjorde lite lunch så skulle det badas… Farfar hoppade i, snorklade lite och kunde sedan inte ta sig upp… En snabb analys avslöjade fort att hälsenan var av. Ca 2cm verkade helt borta… Det blev en snabb lunch innan det blev transport tillbaks till marinan och sedan vidare till det lokala sjukhuset! Två nätter och en operation på det lokala sjukhuset senare så har vi nu fått tillbaks honom, men numera i gips!

Nåja, här kommer i alla fall lite bilder från Atlanten! (klicka för att få dem i större storlek och med lite bildtext på de flesta…)

Framme i Sankt Lucia! 

20 dagar tog det! Först över mållinjen i våran klass och 51a båt totalt av 185 (men då var det 27 racing båtar med). Vi vet fortfarande inte vad något av detta innebär när alla beräkningar har gjorts, men vi är väldigt nöjda och det har gått betydligt fortare än vi hade tänkt! Inga skador på besättning och vi har kunnat laga allt som har gått sönder!

Nu ska båten städas och fixas lite sen ska vi bara njuta av det fina vädret!

Och angående vadslagningen om tid över mållinjen så vill jag bara meddela att Lasses gissning var exakt 7 minuter och 29 sekunder fel!  Ganska nöjd med tanke på att gissningen gjordes halvvägs över Atlanten! 

Det kommer bilder så fort vi har nyktrat till igen!

Så varde väder!

Vi har ju inte haft något egentligt väder de senaste två veckorna. Ungefär samma vind och sol… Så nu verkar det som att Atlanten tänkte se till att vi får uppleva allt vi missat kondenserat till den sista dagen!
Vi har gått med stor och en halv genua hela natten, men när solen gick upp så hissade vi “festblåsan” (genackern) igen. En ganska sen frukost senare såg vi ytterligare ett squall komma mot oss och bestämde oss för att riva ner den igen. En något trött besättning tog dock lite längre tid på sig än vanligt, och missade dessutom en våg, så helt plötsligt ligger båten ner i en fin-fin broach med ungefär halva båten under vattnet i vågor som är ca 5 meter. Vi fick i alla fall ner gennackern hel och packade ner den, med beröm till oss själva hur bra det hade gått med tanke på omständigheterna, och började städa på däck. Plötligt börjar Patric skratta… Och stirrar på vår nya spinnacker bom… Vi som just var så nöjda med att vi fick ner allt helt och fint… Spinackerbommen har helt och hållet svalt sitt eget ändstycke. Det går inte ens att se att det någonsin har suttit där, bommen ansluter numera till synes sömnlöst rakt in i bomvagnen. Vi får nog försöka hitta på ett sätt att lösa det här eller beställa en väldigt bred plats i marinan när vi kommer fram!
Vi tänkte att vi kanske skulle gå ner lite i segel eftersom att det är lite byigt och konstant 12-15 m/s och började reva storen, BANG!, sa det när revlinan gick sönder i bommen! (Vi har ett selden system med en revlina som sitter med en massa block i bommen och blir två linor som drar ner seglet). Så nu haltar vi fram på andra revet… (Haltar med en snittfart på 7,6 knop…)

20 timmar kvar och vi liger ungefär lika många distans före nästa båt i vår grupp! Vi kämpar på!

Eftersom att det är lite gungit och lutar så bjöd köket på en lite lättare lunch idag, Svamprisotto med Iberico skinka och paremsanflakes. Dessutom verkar kvällens grillbuffé vara inställd! Bara så att alla förstår hur kämpigt det är här ute just nu! 🙂

Norrmän och fiskar!

I går kväll dök äntligen norska båten Tiffin (vår främsta konkurrent i gruppen om att komma först över mållinjen) upp på vår AIS! (ett system som skickar ut båtens position, hastighet och riktning. Ungefär samma antikollitionssystem som flyget har)
Hon verkar köra på båtfart och var på väg norrut! Nu vet vi ju inte vad hon har för segel ombord, så det kanske är en bra taktik, men vi var lite förvånade eftersom att gribbfilerna säger att man kommer få en bättre vinkel mot vinden de sista dygnen om man ligger lite längre söderut. Men hon kan ju hinna ner igen… Just nu ligger vi nog väldigt lika, vi får bara hoppas att vår något mer lata taktik kommer att vara vinnande… (Dessutom så har vi en rekordtid på 2,5 timme att genomföra en gipp, det inkluderade dock en ompackning av gennackern och kapning och omshackling av en del fall som hade nötts för mycket, så vi försöker undvika att ta för många gippar)
Ni som är seglare vet hur det är omöjligt att inte tävla så fort man ser en annan segelbåt. AIS:en har samma effekt, bara lite länre räckvidd.

I gårdagens rapportering (skickas ut 12.00 UTC varje dag) så hade vi en “fart mot mål” (Velocity Made Good, VMG) på 7,7knop under de senaste 24 timmarna. Och under samma 24 timmar så hade de stora katamaranerna bara 10,8. Ett klart godkänt dygn!

Ett litet problem är dock att besättningen har senare tider för ankomsten än skepparen i vadslagningen. Så nu ska plötsligt båten saktas ner med jämna mellanrum med motivationen att vi fått napp och att det skulle vara gott med färsk fisk… Patric har ertappats med att ha skickat i drivankare bestående av byxor och skjortor vid flera tilfällen och hävdat att han tvättar… Dessutom så ifrågasattes det om vi inte hade lite väl mycket segel uppe när vi gjorde dryga 12 knop i nedförsbackarna här om natten… I morse hittades dessutom hinken släpandes efter båten… Alla besättningsmedlemmar har lite halvskakiga alibin… Kölhalning skulle vara på sin plats, men det skulle ju också bromsa farten…

I går kväll efter den sedvanliga delfinshowen i solnedgången, som vi har bokat för varje kväll, så fick vi napp medans vi satt i sittbrunnen och läste. Innan vi hunnit fram så hade den redan tagit ca 100 meter lina och vi kunde inte göra annat än titta på när ytterligare 100 meter försvann på bara några sekunder, och sen när det var ca 20 meter kvar på rullen så kom det ett ryck som följdes av en ljudlig smäll när den ryckte loss hela spöhållaren och tog allt med sig.
Vi kunde bara stå och titta medans en stor sailfish skar genom ytan med sin imponerande ryggfena i ca 40 knop med ett off-shore spö och en penn-rulle hängandes efter sig. Det sägs att dessa fiskar kan simma i upp till 100 knop, och det kan nog stämma. Nu hoppas vi bara att han lyckades skaka av sig spöt när det blev lite slack på linan, eller i alla fall bita av linan. De är ganska bra på båda delarna iallafall.

Vi har också blivit träffade av våra första squalls under natten, men de syns bra på radarn när de kommer in eftersom att de kommer med enorma mängder regn. Så man har tid på sig att riva ner segel och dessutom så har vi ju fått båten avspolad! Det var på tiden! Flygfiskfjäll och saltvatten överallt!

Tror för övrigt att vi glömde berätta att vi här om natten hade en flygfisk som lyckades flyga rakt in genom ett öppet litet fönster i köket och landa på spisen! Vi har numera stekpannan på plats för att effektivisera processen ytterligare! Det är lättfiskat här ute!

I övrigt rullar det på! Autopiloten är nu upskruvad på högsta respons och drar enorma mängder el för att hänga med hyfsat i vågorna. Men det fungerar! Och vi går fortfarande +-0 om dagarna med solceller och pandan (diesel generatorn) startar så snällt när det behövs lite extra el. Just strömförsörjning eller problem med generatorer och motor verkar vara det de flesta båtar runt omkring oss har problem med. Patric och Lasse har agerat mekaniker via radion ett antal gånger hitintills.

Vinden är förvånansvärt byig. Den pendlar konstant i både riktning och styrka (även om det handlar om NW till SW). Känns lite som att segla i Stockholms skärgård vilket förvånat oss. Teorin just nu är att det är en get på Kape Verde som ibland kliver ut och blockerar passage vindarna lite sådär lagom för att flera hundra sjömil senare ställa till det för oss!

HF/MF radioinstallationen har modifierats lite och om man stänger av kyl och frys så kan man nu prata med Sverige hyfsat de flesta dagar på 16 bandet! Dock så går fortfarande gaslarmet när man sänder och autopiloten löper amok! Vi ska jobba vidare på det!
En annan observation är att tricolor lanternan i masttoppen som vi bytte till LED för att spara ström verkar störa VHF mottagningen, eller rättare sagt AIS mottagningen lite. Inte så mycket, men det är lite irriterande eftersom att det är en stor del av underhållningen om nätterna att se andra båtar. Men den sitter ju ca 15cm ifrån antennen, och LED lampor (eller mer korrekt deras styrkretsar) är ju en känd störningskälla.

Slutspurt!

Seglingen natten som inleddes i förra bloginläget blev precis så dålig som vi trodde, och inte nog med att det rullade åt alla håll samtidigt, vi blev dessutom av med ledningen i vår klass! Vi har nu tagit upp jakten på Tifin igen! Hon är dock en Arcona 40, så det kan bli lite knepigt att hinna i fatt henne i de här vindarna, men vi ska göra ett försök! Nu är det ju inte först över mållinjen som gäller i en sådan här segling, men vi ska i all afall försöka vara först! Just nu har vi mellan 70 timmar (i nedförsbackarna) och 120 timmar (i uppförsbackarna) på oss! Det har gått betydligt fortare än vi räknade med!

I häcken har vi nu också Ellen, den andra Najad 460an. Göran som är skeppare på henne berättade igår över radion att han nu även hissat sin pyamas under spridaren för att komma ifatt oss! Vi kontrade genast genom att fälla upp sprayhooden!

Det radionät som körs daligen är en ganska stor höjdpunkt, speciellt när nyss nämnda Göran agerar net controller (den som håller ordning på 20 perssoner som bara kan prata en åt gången) hans göteborgshumor är en ganska stor kontrast till den britt och tysk som kör de andra dagarna. Dels får man reda på en de deltagande båtarnas possition, hastighet och vindförhållanden där de är. Bra input till ens egna taktiska beslut. Men det är dessutom en hel del gemensam problemlösning. Allt från identifiering av fiskar till trasiga saker ombord. Just nu har vi kontinuerliga radiomöten med Salsa, en annan svensk båt som valde den nordliga rutten och är ganska långt ifrån oss, för att försöka guida hennes skeppare i hans försök att laga sin diselgenerator som råkar vara av nästan samma modell som den vi har ombord. Alla ombord är nog nu ganska överens om att en HF/MF radio var en bra investering även om vi kör nästan alla mail över satelit…